Tash

It,s been a hell of a ride!

Det finns så mycket att säga om dom här fem åren tillsammans med Katten. Jag började skriva en lång text om besvikelser, prestationsångest, tårar, mål som aldrig kommer att nås, drömmar som aldrig blir verklighet, en sviktande självkänsla och så vidare. Jag skrev också om kärleken, glädjen, lyckan och förhoppningarna som gång på gång byggdes upp för att sedan krossas. Jag skrev om hur oändligt tacksam jag är över mina tränare, speciellt en av dom som har engagerat sig mer än vad jag trodde var möjligt och förändrat mitt sätt att rida, men kanske mest mitt sätt att tänka (även om jag aldrig skulle erkänna det). Det fanns så mycket att berätta och förklara. Fem år är en lång tid. I det här fallet är det en för lång tid.

När jag hade skrivit klart och läste igenom, så var texten alldeles för personlig och utlämnande ( och för lång). Det gick inte att publicera. Jag har ganska stor koll på vilka som läser, och jag har gjort misstaget en gång att skriva för personligt på bloggen, och det fick jag äta upp. Och det kommer jag aldrig, aldrig mer att göra om.

Nu börjar en ny resa med nya mål, nya förhoppningar och nya drömmar. Det är början på något nytt. Kanske är det början på slutet.

The best is yet to come😊

Jag blir glad av att titta på bilderna! Den här hästen har fått mig att reflektera över livet och mig själv. Inte jätteroligt, mest jobbigt. Men nödvändigt.